aaminagummesson

Jag har tänkt, mycket och länge, på  allt mellan himmel och jord. Det som jag tänkt på mest är döden. Den tycks finnas vart jag än vänder mig nu, kompisars släktingar, vänners vänner osv. Och jag skojar inte, det känns som om alla bara dör, en efter en. Långsamt somnar de in, för att aldrig vakna igen, aldrig någonsin igen ta ett andetag.

Döden är läskig och den skrämmer människor, döden sårar och lämnar ibland stora frågor som aldrig fick några svar.

Jag har sett vad döden gör med de människor som blir lämnad kvar, känt den sorgen som uppstår när någon rycks bort mitt i livet. Familjer splittras, band mellan vänner spräcks och inget blir som det en gång varit. Julafton är inte Julafton och en lycklig stund har alltid en kant fylld med sorg.

Idag satt jag ner och tänkte för första gången sedan 2009 att det är okej, alla ska ju dö och det är ju okej. Vissa får inte leva lika länge som alla andra, men det är okej. Trots att det är orättvist, så är det så det måste vara. Det finns ingen annan utväg. Det gör mig skitförbannad att det är så, don't get me wrong.

Grejen är,

Du får vara ledsen, du får gråta, du får vara arg och du får reagera precis som du vill. För döden är elak, hemsk och en riktig skitstövel ibland, men den finns och vi måste tyvärr leva med vetskapen tills den dag det är vår tur.

Sanningen är att allt detta tänkande fick mig att inse en sak, jag kan inte vilja dö bara för att få träffa pappa. Även om det är allt jag egentligen vill ibland, att få träffa honom alltså. Jag vill inte dö längre och jag är inte säker på om jag någonsin verkligen insett vad döden innebär, vad jag hade gjort mot alla om jag valde att göra så. Det finns så mycket att uppleva med alla de människor man älskar, så mycket att göra tillsammans. Jag får helt enkelt leva på hoppet om att vi ses någon gång.

Allt detta inseendet fick mig att inse något inte lika stort, något som ändå kommer ske.

Jag kommer gråta på min student, jag kommer gråta den dagen jag gifter mig och jag kommer gråta vid andra viktiga milstolpar i mitt liv. Jag kommer gråta halsen av mig, men det är okej. Jag saknar pappa, det gör ont och det är okej att det är så. För det finns verkligen inget jag kan göra för att ändra på det...det måste vara okej. Det bara måste.

Så

Egentligen är döden inte okej alls, bara så att den är medveten om det!   

Jag är fyrkant, men ingen svambob. BobSvamp. Han är så cool. Ibland vill jag med vara fyrkantig, alltså hela min kropp. Sen kommer jag på hur opratiskt det är. Man kan inte krypa i sådana runda tunnlar som man hade som liten, sådana som man kunde köpa på IKEA. Å vad mitt liv hade blivit meningslöst.

Jag funderar på att shoppa, måste nog göra det ja. MÅSTE.

ärtor ut