aaminagummesson

Ibland önskar jag att jag fortfarande var liten, att jag inte alls gick sista året på gymnasiet och var på väg ut i den stora världen. Mest för att jag inte har en aning om vad jag vill göra med mitt liv, jag vet varken ut eller in. Det stressar mig att jag inte kan säga till tiden att stanna, att jag inte kan ställa mig framför den och tvinga den bromsa in. Jag blir överkörd, om och om igen. Det gör inte så ont, men för varje gång sjunker jag ner en bit till i marken. Jag försvinner i min jakt på framtiden. Nedra vuxenliv, varför måste det komma så fort?

ärtor ut